Många tycker kanske att det är konstigt att jag är sjukskriven från jobbet men att jag minsann orkar baka. Men nu är det såhär att bakningen för mig är terapi. Man tänker inte på så mycket annat då utan är fokuserad på just bakningen. Jag gör dessutom något som jag verkligen gillar.

Självklart gillar jag mitt jobb men att vara hjärntrött som man blir när man mår psykiskt dåligt och dessutom vara trevlig, lojal och helt alert är inte helt lätt. Framför allt inte när man jobbar med demenssjuka. Och den som inte varit hjärntrött vet inte vad jag pratar om. I mitt hems lugna vrå kan jag själv avgöra hur mycket ljud jag klarar av och hur länge.

Så nej jag är inte för lat för att jobba. Jag vill inget hellre än att kunna göra det och orka med att vara trevlig och lojal mot alla människor där ute.

Men jag mår psykiskt dåligt i form av stress, sömnsvårigheter, mani varvat med depressiva inslag, ångest, huvudvärk, ljud-ljuskänslig, yrsel och hjärtklappning och behandlingen mot detta som min läkare dessutom föreslagit är att ta det lugnt, göra sånt jag känner och orkar med, göra sånt jag tycker är roligt, inte vara på jobbet just nu (då mycket tyvärr kan gå fel och galet och få katastrofala följder om man har otur - ex fel medicin till fel person). Och nej jag är inte döds-sjuk. Jag är som vilken människa som helst förutom att mitt psyke just nu spelar mig ett jävla stort spratt och har gjort mig skör.

Sådär av är jag hemma från jobbet men orkar bakar. Just för att bakningen är något jag älskar. En del av min terapi för att orka hålla mig upprätt och en del av min behandling.

Känner mig en aningens nere just nu.  Deppig :(

Förkylning som aldrig verkar vilja ge med sig, tufft och stressigt på ny arbetsplats, vänner som lyser med sin frånvaro. Ärligt talat känner jag mig en aningens less. Jag vill inte ha nåt "Oj jag tycker synd om dig" men nåt litet som visar att ens vänner finns och bryr sig kunde ju vara trevligt. Och detta utan att jag ska behöva be om de

Ensam är nog det rätta ordet. Jag känner mig ensam. Men ensam är stark säger de... men jag vet inte...? Stämmer det?

Saknar någon att dela mitt liv med, någon att skratta och ha kul med, nån att dela mina tankar och funderingar med. Saknar tom nån att tjafsa och gräla med. Längtar. Efter närhet, kärlek, tillit. Längtar efter att få skaffa en familj. Erkänner att jag blir så avis på alla gravida magar och dylikt. :( Kanske elakt tänkt men äsch... då får det vara det.... bara mina känslor.

Kanske är jag överkänslig nu när jag är sjuk och har mycket runt mig med nya jobbet. Men jag rår inte för det....

Finns positiva saker i mitt liv oxå. Glad över att jag börjat på en ny arbetsplats (även om det just nu är mycket rörigt där med allt nytt), glad över att medicinuttaget av Lyrican fick så positiv effekt, att yrseln försvann, vikten rasade, glad över att jag funnit mig själv på ett annat sätt än innan och glad över att jag kan hantera livet på ett annat sätt idag än jag gjorde tidigare.

Glad över att min älskade lilla hårboll ännu finns med mig. Även om hon vissa dagar verkar må lite sämre. Men hon lever iaf och tillför en liten del kärlek i mitt liv iaf.

Usch, sicket osammanhängande blurrande från mitt håll... Ordsmet... tankesmet... Bara dravel. Äsch, ikväll är känslorna lite låga... trött på att vara sjuk och känner mig ensam.

Förkyld och det är verkligen inte kul. Är inne på min tredje hemma-dag från jobbet.

Måste försöka bli frisk till helgen (har ju jobbhelg).

25 veckor sen jag plockade ut min Lyrica. -15kg och -13cm på midjan på de veckorna. Jag är imponerad över mig själv. STOLT! Så jädra bra jobbat.

Ett försök till att trappa ut Lyrican är påbörjad och det går hyfsat bra hittills. Bara lite illamående, lite extra trött och något små yr och skakis. Men det är ganska normalt när dosen har sänkts. Skönt nog så sänks dosen i 25 mg etapper. Så abstinenskänslan av den ska förhoppningsvis inte bli så väldigt hög.

Sjukskriven över helgen.

Varit ute och gått en timmes promenad. Rekommenderades av läkaren om jag kände mig illamående. Frisk luft är bra och jag antar att det var ett sätt att få mig att tänka på annat för det hjälpte hyfsat under tiden men känns ungefär som innan nu när jag kommit in. Är ju iofs bara positivt om jag skulle få tummen ur och komma igång med lite träning nu. Vågen visar på tok för mycket, likaså bmi och jag känner att min kropp inte mår bra. Så en förändring äe bara positivt men oj så svårt det är att bli motiverad och komma igång..., Skulle behöva en personlig tränare tror jag som sparkar mig i rumpegumpen...

Kanske ger medicinändringen mig en skjuts på vägen mot minuset på vågen.... Vi kan ju hoppas.

Skärpning lat-fia... Hur svårt kan det vara??

Inatt går vi över till sommartid. ÄNTLIGEN! En skön känsla när man gör det tycker jag. Ska bli skönt med ljusare kvällar. Och att vi snart har sommaren här med värme och sol...

Lovar jag mig själv att jag inte ska äta massa skit och komma igång med träningen men vad händer...? Jo just precis det ni tänkte och trodde... INGENTING!

Blir så förbaskat arg på mig själv varje gång jag faller för frestelserna... :(

Hur gör man? Fasiken, känns som att hur mycket jag än bestämmer mig för att sätta igång så händer det tusen miljoner andra grejer som gör att det blir inte av...*arg'*

Det måste till en bättring...

Sååå trött...

Psykiskt trött.... fysiskt är kroppen på speed-tempo. Men psyket är sååå trött.

Trött på mörker, kyla, rusk. Hit med lite vår och allt vad det innebär.

Har ont överallt och känner mig gnällig. Helst vill jag dra täcket över huvudet och gå i ide.

Hade verkligen varit något.

Nån som kan skicka över lite motivation och psykisk energi.

För vart min håller hus det vet jag inte...

Slut på sjukskrivningen. 5 års sjukskrivning Hej då. Nervös långt ut i fingertopparna över hur det ska gå att jobba. Men nu jävlar... !! Detta ska jag bara klara. No more försäkringskassa, no more rehabmöten, no more krångliga papper som ska skickas hit och dit...

Målet hittills har varit att kunna lägga sjukskrivningen bakom mig och börja jobba. Nu är nästa mål att klara av att jobba utan sjukskrivning och samtidigt fullfölja mina studier.

Och hell yeah att jag ska klara det...!!!!!

I maj 2015 (alltså om ett år) är det jag som ska gå ut med huvudet högt som en utmärkt och professionell äldrespecialistundersköterska som dessutom klarar att jobba sina 85% utan att ha varit sjukskriven en längre period igen. Tack och adjö till sjukskrivningsperioder....

Jag gillar verkligen inte när livet kliver/trampar/stampar på en... Det blir så jävla tungt/jobbigt/svårhanterligt/tråkigt då. Och det blir så jävla svårt att tänka rationellt då...

Spyr på trötthet, värk, huvudvärk, brist på motivation...

Vilken gång i ordningen är jag här? Och varför lär jag mig aldrig hur jag ska vända på skiten? Jag har ju lärt mig alla bra tips/knep. Men när jag hamnar där i det tunga och trista så vet jag inte hur jag ska göra för att tänka rätt... Eller är det så att jag vet men att motivationen inte finns där... Jag blir bara irriterad och orkar inte tänka. Huvudet blir liksom nollställt.

Blä, på skiten...