Kyrkogården låg stilla framför henne. Med tunga steg klev hon in genom grinden. Det blöta gruset på gången knastrade under hennes fötter. Allting var så stilla. Tyst och rofyllt. Hon gick förbi flera gravstenar innan hon kom till Martins. Hon satte sig på knä framför stenen. Det blöta gräset trängde igenom byxtyget och kylde hennes knän men hon brydde sig inte. Ingenting spelade nån roll längre. Noggrant plockade hon bort dem gamla vissna blommorna och placerade varsamt och omsorgsfullt dem nya och vackra i vasen som var fylld till bredden med regnvatten. Hon satt stilla. Tittade på de vackra blommorna. Lät tankarna komma och kände hur tårarna trängde fram. Snabbt torkade hon bort de med baksidan av handen. Rörde vid hans gravsten. Hon visste att han var där. Hon kunde känna hans närhet. Kunde känna hur han rörde vid hennes själ, hennes frusna hjärta och hon blec varm inombords. Tårarna fortsatte trilla längs hennes kinder. Livet var så orättvist. Gamla tanter som väntade på döden, fick lida flera månader medan unga människor rycktes bort som bladen från träden på hösten. Hon blundade hårt och hon ville skrika högt av ilska men hon hade inte längre orken till det. Livet var så förbannat orättvist.

Tiden stod stilla. Smärtan och ångesten grävde hål inom henne. Hon satt på sängen. Kramade kudden tätt intill sig. Drog in doften av honom i näsan. Tårarna trängde fram. Vad skulle hända nu? Hur skulle hon klara sig utan Martin? Han var ju en del av henne. Utan honom var hon tom. Hon stirrade ut genom sovrumsfönstret. Fastnade med blicken uppe bland trädkronorna. De skiftade i färg från grönt till brunt, gult och rött.Sommarvärmen hade bytts till råkall höst. Längst uppe i ett av trädens kronor satt en ensam liten fågel. Den satt alldeles stilla som om tiden runt omkring den hade stannat. Hon fastnade i sina tankar. Alla ljuden runt omkring henne försvann. Kudden tog emot alla tårarna. Hon kände sig tom. Det värkte i hennes bröst. Martin var död. Hon kunde inte förstå det. Han var för alltid borta nu och hon hade blivit som fågeln i trädet. Ensam och liten.

Stenarna skimrade i vattnet. Om man lyssnade riktigt noga kunde man höra att de jämrade sig varje gång en våg slog mot den grå emaljen. Ett fyrtorn glimmade i ett svagt, vitt sken. Vågorna yrde och virvlade. Bildade gäss över stenarna. Det var kallt och blåsigt och om stenarna hade kunnat tala hade de nog sagt: - Hjälp oss! Ta hem oss till värmen! Mörkret sänkte sig som en tung matta. Hon stod stilla och tittade ut över det våldsamma vattnet. Hon visste att hon snart var tvungen att gå hem men hon ville stanna ännu en stund. Stanna kvar vid stenarna som var så ensamma och båtarna som slet i sina förtöjningar. Stanna och hålla de sällskap ännu en stund. Hon ville vara kvar i kylan som bet sig fast i kinderna och ville känna doften från saltvatten och släke. Ville stanna ännu en liten stund. Hon ville stanna tills natten åter blev dag. Men hon visste att hon snart måste lämna det som hon upplevde som sitt andrum.

Klockan på nattduksbordet visade på kvart över tre. Hon suckade tungt. Hon hade legat och vridit och vänt på sig sen hon la sig vid elva. Det var kallt i rummet och hon drog täcket närmare intill sig. Pressade ihop ögonen i hopp om att somna men så fort hon stängde de dök minnesbilderna upp och hon blev skräckslagen. Allting kändes så overkligt. Martin fanns inte längre. Martin var död. Borta för alltid. Kvar fanns bara tårar och åter tårar. Sorg och ett hjärta i tusentals bitar. Allting kändes så mörkt, tungt och meningslöst. Hon drog täcket över huvudet, försökte somna, men det var omöjligt. För mycket tankar, för mycket minnen, för mycket ångest. Kaos i hennes hjärna.

Det var tjockt av folk på stan. Stressade människor i färd med att hitta de rätta klapparna. Greta och Agnes slog sig ner inne på ett av stans bästa fik. Vid bordet bredvid de satt en mamma med sina två små barn. Den minsta, en liten tjej hade fullt upp med att försöka äta upp sin vaniljbulle. Hon såg ut som en snögubbe i ansiktet. Greta skrattar, vinkade åt flickan och den lilla vinkade tillbaka med sin pyttelilla hand. Utanför började envisa snöflingor falla från himlen och de var borta innan de ens landat på marken. Agnes hatade denna förbaskade blötsnön som aldrig la sig till rätta på marken. Istället blev det blaskigt och snor halt. Hon drack av sitt kaffe.

Hon satt i soffan, invirad i en filt och med ett glas rödvin i handen. Det var mörkt i rummet. Hon hade inte orkat tända. Utanför fönstret hade änglarna kuddkrig. Lätta snöflingor föll sakta och la sig som ett vitt täcke över skog och mark. Martin hade gillat det här tänkte hon. Han hade säkert föreslagit att de skulle gå ut och göra snöänglar eller åka pulka i backen bakom huset. Han älskade vintern och allt vad den innebar. Hon log vid tanken av att se de leka tillsammans som små barn i snön.

”Min älskade Martin. Vad jag saknar dig. Förbannade jävla skitvärld” viskade hon tyst ut i rummet. ”Det var fan inte såhär det skulle bli.”

Tårarna brände och känslorna svajjade. Hon fyllde på vinglaset och drack sakta. Anade en begynnande huvudvärk av rödvinet men fortsatte att dricka. Det lugnade lite, bedövade känslorna, men någon egentlig tröst gav det inte. Snarare blev hon mer ledsen och arg. Hon ställde ifrån sig vinglaset på bordet. Hon suckade tungt och kröp ihop i fosterställning under filten. Ångesten naglade sig fast i henne som en pandaunge hängde sig fast vid sin mamma.

Klockan på nattduksbordet ringde. Dess envis signal trängde in i hennes sömndruckna huvud. Tröttsamt slog hon ut med handen så att klockan for i golvet med en väldig smäll. Orkade inte stiga upp. Ångesten trängde sig på. Hon mådde illa. Huvudet sprängde. Hon gick ut i badrummet och ställde sig framför badrumsspegeln. Hon stirrade på ärren som lyste som röda sträck mot den bleka huden. Tårarna brände innanför ögonlocken men hon höll emot dem och en ilska byggde sakta upp sig inom henne. Hon var så ledsen, så arg. Saknade honom från djupet av sitt hjärta. Hatade det som hade hänt . Hatade att inte kunna hantera sina känslor. Det stora vrålet ville ut ur henne. Hon knep igen munnen så hårt det gick. Höll emot allt hon kunde för att det inte ska slippa ut. Bet sig hårt i läppen för att kväva skriket som ville bubbla upp till ytan. Kände hur hennes underläpp gick sönder och kände blodsmaken. Blodet fick henne att kväljas. Hon hatade blodsmak. Hatade doften av det, smaken av järn. Hon kastade sig över toalettstolen och spydde. Smaken av surt vin bubblade ur henne. Kräktes tills det inte gick att kräkas mer. Hon kände hur det snurrade. Hon lutade sig över sitsen och grät hejdlöst. Grät och grät tills det kändes som om hon inte hade några tårar kvar. Hon stack fingrarna långt ner i halsen tills det gjorde ont. Rev tills det började blöda. Blodsmaken blandade sig med galla. Hon spottade och fräste. Efteråt satt gallan kvar i halsen på henne som en obehaglig klump men i hjärnan kändes det som bomull.

Det var lördag och fyra dagar kvar till julafton. Utanför låg snön som ett vitt täcke på marken. Agnes satt på en stol i sitt barndomshem. Gunnel stod vid bänken och bakade de sista julkakorna. Ur stereon strömmade julmusik.

Hon gick längs broräcket. Som en lucia i vinternatten rörde hon sig sakta framåt. Snön knarrade under hennes fötter. Nedanför bron slog vågorna aggressivt mot land. Det var nästan mörkt runt omkring. Bara lykstolparnas och fullmånens svaga ljus. Hon stannade. Tvekade. La händerna på broräcket och såg ner i det svarta aggressiva vattnet. Det var kallt där nere. Isande kallt. Dödande kallt. Hon klättrade över broräcket. Höll hårt om det så det gjorde ont i fingrarna. Tittade ner i det mörka virvlande vattnet.

Det fanns en värld ovanför molnen. En värld där ingenting var omöjligt.

En vacker, rofylld och ljus värld. Där solen alltid sken, fåglarna alltid kvittrade och alla människor var den de utgav sig för att vara.

 

Denna värld kallades Drömmarnas värld. I Drömmarnas värld fanns våra fantasier, våra drömmar och visioner. Här fanns änglarna som sträckte ut sina vackra vita vingar och omfamnade oss när livet kändes svårt. Som en silkesmjuk smekning mot vår hud kändes vingarna och de suddade ut allt det gråa och tunga i vår vardag. Torkade våra tårar som vätte vår kind och fick oss att le igen.

 

I Drömmarnas värld var drömmar alltid drömmar. Ingen dröm var den andra lik.

Där fanns inga hinder för någonting. Ingenting kändes onödigt eller svårt. Det fanns alltid en lösning på problemen där. Det fanns alltid någon att fråga om råd och det fanns alltid något nytt att lära där. Där fanns mat och husrum för den som var fattig. Vård för den som var sjuk. Där fick alla lov att vara sig själv. Ingen människa var mindre värd.

 

Ja, hon hade hört folk säga att det var så och hon ville tro på det.

Liksom hon ville tro att tiden läkte alla sår och att efter regn kom det solsken.

 

Men ingenting var så enkelt. I Drömmarnas värld var livet alltid som mjukglass.

 

I verkligheten däremot, den riktiga världen -

Var livet något helt annat.

 

 

 

 

Huset låg vackert mellan äppelträd och syrener. Längs med ena långväggen klättrade blodröda rosor uppåt mot skyn. Bakom huset fanns en skogsdunge med en liten bäck. Agnes strosade sakta omkring i trädgården, granskade den och drog in doften av sommarblommor i näsan. Det var nästan för vackert för att vara sant. Som taget ur en saga. Hon slöt ögonen och lyssnade till ljudet av fågelkvittret och den porlande bäcken. Njöt och drömde sig bort för en stund.

”Visst är det vackert?”

Hon slog upp ögonen och såg upp på det bästa som hänt i hennes liv. Martin, den underbaraste människan på denna jord. Han som gjorde hennes liv enkelt att leva. Han som fick hennes hjärta att fortsätta slå i samma takt varje dag. Hon la armarna om honom och kramade honom hårt.

”Det kan inte bli bättre än såhär.” sa hon och log tillbaka. ”Tänk att det är vårat”

”Ja och vackert är det. Men du är vackrare. Och snart så gifter vi oss” sa Martin och höll henne hårdare intill sig.

Hon kramade honom tillbaka och gav honom en snabb puss på kinden.

”Ja, och det ska bli alldeles underbart att få bli din fru. Men nu kanske vi skulle ta och hjälpa de andra med alla våra flyttlådor” sa hon och försvann in i huset.

Martin sträckte på sig innan han fortsatte med att flytta lådor från bilen till huset.

”Hörru Martin! Hur mycket skit har ni egentligen?” suckade Joel. ”Man skulle ju kunna tro att ni samlade på skrot så mycket lådor som jag flyttat hittills idag”

Joel som var Martins barndomsvän ställde ner en stor låda på marken och torkade svetten ur pannan. Det var varmt. Nästan för varmt för att bära flyttlådor men de flyttade sig ju knappast själva. Han pustade och stånkade högt.

”Nu ska du inte vara sådan” sa Martin spydigt. ”Vem var det som hjälpte dig med alla flyttlådorna när du flyttade sist?”

Joel öppnade en låda och rotade runt lite grann, fnös och skrattade.

”Jag har i alla fall inte 100 exemplar av ett och samma lexikon.”

Martin tittade på honom och skulle precis säga något när Joel fortsatte:

”Som är från 1940 och har tillhört din morfar. Ja jag vet, släktklenoder. Men för sjutton polarn. Det som står i dessa lexikonen skulle ju till och med dagens lärare rynka på näsan över. Inte mycket som stämmer där längre.”

Han bläddrade lite i en av böckerna och höll sen upp en världskarta och sa:

”Kolla här till exempel. Det ser inte alls ut som det gör idag. Och vem ska ha ett lexikon när man har google.”

Han skrattade högt och fortsatte bläddra i boken.

Martin suckade tungt och flyttade en låda från ett ställe till ett annat. Det kändes som han mest flyttade runt grejerna. Han suckade igen och tittade på Joel som var fullt upptagen med att läsa vad som tycktes vara en mycket intressant sak i lexikonet.

”Jag tyckte du sa att de inte var något att ha!” muttrade han irriterat.

”Nä det är de inte men de är roligare än att bära flyttlådor i alla fall.” svarade Joel och satte sig ner.

En smal tjej med långt blondt hår kom ut på trappan till huset. Det var Greta, Agnes lillasyster.

”Kaffepaus?” frågade hon.

”Visst Greta.” svarade Martin och lyfte en stor tung låda.

Hon log och försvann in i huset igen.

”Kom nu latmask, så dricker vi kaffe. Så du orkar bära några lådor med lexikon till” skrattade Martin och ställde ner flyttlådan han hade i händerna.

Med näsan i boken följde Joel tyst efter Martin in i huset. Boken verkade visst vara mer intressant än han vill erkänna att den var.

 

Stranden låg där stilla och fridfull. Trots att det började skymma kunde man se att havet var spegelblankt. Agnes ställde sig vid strandkanten. Andades in den ljuva luften och njöt. Martin smög upp vid hennes sida och de stod där tysta bredvid varandra. Tittade ut över sjön. Inte en människa syntes till och det var alldeles vindstilla. Deras blickar möttes för en sekund och hon kände en ilning som smög sig genom hennes kropp. Kom la armarna om hennes midja. Försiktigt drog han henne intill sig och kramade henne ömt. Det kändes som om hon skulle exploderar när hans läppar mötte hennes. Hon blundade. Drömde sig bort. Kände hur kyssen blev hetare och hetare. Den gjorde henne vild av åtrå. Hon längtade efter att få känna honom tätt intill sig. Försiktigt satte de sig ner på stenarna. Han tryckte henne emot sig. De fortsatte kyssas. Hett och passionerat. Efter en stund promenerade de sakta hemåt. Hand i hand. Hemma slog de sig ner i soffan. Martin hämtade en flaska vin ur vinförrådet. De höll om varandra, drack sakta av vinet, skrattade, pratade om bröllopet och kysstes.

 

Månen smög sig in genom persiennen och glänste över hans nakna hud. Hans sexiga kropp gjorde henne kåt. Hon smekte honom försiktigt över bröstet. Martin rörde lite på sig. Försiktigt, försiktigt kröp hon intill honom. Kurade in sitt huvud i hans bröst och snart somnade hon rofyllt och avslappnat i hans trygga famn igen. Hon vaknade av att hans hand smög sig fram över hennes midja. Blundade. Låtsades sova. Njöt av att vara i hans närvaro. Älskade när han smekte henne sådär över hela kroppen. Älskade att bara få ligga där så tätt intill. Han nafsade henne i nacken. Smekte med fingrarna över ryggen. Hans beröring gjorde henne galet kåt. Hon stönade. Längtade efter att han skulle tränga in i henne och älska med henne sådär djupt och passionerat.

”Det är väl allt” sa Agnes frågande och synade listan med bröllopsplaneringen.

Greta tog listan ifrån henne, kollade snabbt igenom den.

”Helt säkert att du inte glömt nåt?” frågade hon och tittade på Agnes.

Agnes såg frågande på henne och läste listan högt:

”Kyrka, klänning, tårta, blommor, ring, musik, mat, lokal, boende, tärna...”

Hon forsatte rabbla upp fler saker, granskade listan grundligt och skakade sen på huvudet.

”Nä vad skulle det vara?” frågade hon.

Greta satte ner kaffekoppen på diskbänken, tryckte in den sista biten av en chokladkaka i munnen och borstade bort några kaksmulor från tröjan innan hon med munnen full av kaka svarade:

”Nä, jag vet inte men det känns som vi glömt något!”

Agnes suckade och läste på nytt listan uppifrån och ner. Gick fram och tillbaka i köket medans hon tänkte, skakade sen ännu en gång på huvudet och suckade högt.

”Nä, jag tro att jag fått med allt” sa hon och tittade på Greta.

Greta log och började gräva i sin handväska som stod på bordet, fiskade upp en scarfs och dinglade med den framför Agnes ögon samtidigt som hon skrattade och sa:

”Nananananana, jag tror bestämt det är nåt du glömt. Dags för möhippa lilla gumman. Dags för äventyr!”

Agnes slog händerna för ansiktet och utbrast skrattande:

”Åh nej, jag trodde jag skulle slippa det”

Hon himlade med ögonen. Det här kunde sluta precis hur som helst.

 

Huvudet värkte och ett svagt illamående låg som en sugande känsla i maggropen när Agnes vaknade på morgonen. Det hade blivit en drink för mycket. Men det hade ju trots allt varit hennes möhippa. Hon log vid tanken av de saker som Greta och de andra tjejerna hade utsatt henne för. Den ena galenskapen efter den andra.

Hon klev upp ur sängen och smög på tassande fötter ut i köket. De andra sov fortfarande. Hon drack några glas med vatten, svalde ett par panodil, laddade kaffebryggaren och gick sen ut i trädgården. Solen sken från en klarblå himmel. Perfekt midsommarväder tänkte hon. Det skulle utan tvekan gå att sitta ute under dagen. Hon log vid tanken. Så mysigt det skulle bli. Hela familjen och alla vännerna samlade samtidigt. Första midsommaren i deras hus. Det kunde inte bli bättre. Hon gick en vända runt huset. Drog in doften av rosor i näsan, plockade bort lite vissna blomblad och hällde en skvätt vatten på tomatplantorna. En katt kom tassande från ingenstans. Den var liten och mager. Kunde inte vara mer än några veckor gammal.

”Nämen hej du lille. Vart kom du ifrån?” sa hon och satte sig ner på huk.

Katten strök sig mot henne, hon klappade den och den började spinna.

”Men du lille” sa hon och tog upp den i famnen. ”Du är väl hungrig kan jag tänka?”

Katten la sig tillrätta i famnen, fortsatte spinna. Agnes klappade den på huvudet.

”Ska vi se om vi kan hitta en bit skinka?” frågade hon katten. Hon gick in i huset, satte ner katten på köksgolvet, öppnade kylskåpet och tog fram en bit skinka och gav till katten. Den åt glupskt. Hon satte sig på golvet och tittade på den. Den var söt. Kanske kunde de behålla den? Hon skulle höra med Martin när han vaknade. Katten kröp upp i knät, la sig tillrätta, putsade nosen och började spinna. Agnes strök den försiktigt över ryggen. Du lille vän, tänkte hon. Vad har du varit med om?

Hon hoppade högt när Greta klev in i köket.

”Nämen, åh så söt. Vad kommer den ifrån?”frågade hon och satte sig ner bredvid Agnes och kattungen.

”Jag vet inte” svarade Agnes. ”Den kom fram när jag kom ut i trädgården. Den såg så mager ut att jag tänkte att den måste nog vara hungrig”

”Har den fått nåt att äta då?” frågade Greta och klappade katten försiktigt under hakan.

”Jadå, den glufsade i sig en hel skinkskiva” svarade Agnes och flyttade över kattungen till Greta.

Hon reste sig och gick bort till kaffebryggaren. Hällde upp kaffe i två koppar och gav den ena till Greta.

”Det är så fint väder att vi kan sitta ute och äta midsommarmaten” sa hon till Greta och satte sig vid köksbordet.

Greta nickade, drack lite kaffe och klappade den sovande katten.

”Det låter bra” svarade hon.

 

Försiktigt drog Agnes honom intill sig. Hennes hjärta bultade och skrek. Längtade och brann. Martin såg på henne, smekte hennes kind, tog ett tag om hennes haka och hans läppar mötte hennes. Det brände som eld när de kysste varandra. Det snurrade och virvlade inom henne. Hon ville skrika men hans läppar hejdade henne. Sakta och försiktigt smekte han av henne plagg efter plagg. Kysste försiktigt hennes bröstvårtor och vidrörde ömt över hennes mage, letade sig neråt. Han kysste hennes lår. Vandrade med sina läppar över hennes kropp. Smekte, nafsade och bet. Hon klamrade sig intill honom. Ville ha mer. Längtade. Brann. Stönade av vällust.
” Älska med mig ” skrek hennes inre. ” Kyss mig, kyss mig ”.
Han tryckte sig hårt intill henne. Hon kände att han längtade lika mycket som hon. Hon kysste honom hårdare. Gjorde honom fullständigt vild. Lät sina känslor exploderar.

 

Augustisolens strålar trängde in genom fönstret, landade i kristallkronans prismor och ett vackert nästan lite magiskt ljusglitter spred sig över golvet. Agnes satt uppkrupen i soffan, drack sitt morgonkaffe och scrollade sig igenom facebook-flödet för att uppdatera sig om vad som hade hänt de senaste timmarna.

”Martin, gå upp nu! Tiden springer iväg. Vi måste åka snart” ropade hon inåt sovrummet.

Martin kom hasande ut från sovrummet. Han gäspade stort och sträckte på sig.

”Måste du alltid ha så himla bråttom?” undrade han och slängde sig ner i soffan bredvid henne och tog kaffekoppen ifrån henne.

”Men hörre du, det där var väl ändå mitt kaffe?!!” fräste hon irriterat och blängde surt på Martin som la huvudet lite på sne och tittade på henne med hundvalpsögon.

”Men bara lite...”

”Gå och gör dig klar istället för att sitta där och glo. Jag vill faktiskt komma iväg någongång” fräste hon och tog tillbaka kaffekoppen så häftigt att kaffet skvätte över kanten.

En stor och ful brun fläck spred sig över hennes byxor. Argt flög hon upp från soffan. Slet av sig byxorna och vrålade högt:

”Åh fan också, se nu vad du gjorde? Nu måste jag ju byta kläder”

”Jag gjorde?” frågade Martin och lyfte förvånat på ögonbrynen. ”Det där var väl ändå du själv som gjorde.”

Han reste sig upp ur soffan och drog henne försiktigt intill sig.

”Har någon sagt att du är snygg när du är sådär arg och nästintill naken?” frågade han i ett försök att trösta och släta över det som hänt.

”Men för helvete Martin” skrek hon argt och slog sig fri. ”Gå och gör dig i ordning istället för att hålla på och göra dig till.”

Martin suckade högt, drog handen genom sitt bruna rufsiga hår och försvann sen muttrande mot badrummet.

”Förlåt så himla mycket då för att man försökte vara lite snäll. Och ja, lilla fröken envis. Jag ska göra mig klar. En snabb dusch bara så är jag snart redo att åka.”

”Ja och sno på lite. Det är ju en bra bit att köra till Greta och Joel” ropade hon irriterat efter honom när han stängde dörren till badrummet.

 

Ett lätt regnväder dök upp i horisonten. Regndropparna ökade i styrka, vräkte ner för en kort stund men avtog och försvann lika fort som de kom. Efteråt var vägbanan rejält våt av vatten som inte hunnit rinna undan på grund av att det var så torrt i marken.

”Kör inte så fort” bad Agnes och stängde av stereon som fortfarande spelade skränig musik.

Hon började få huvudvärk och orkade inte med nån musik.

”Hur lång tid till tar det till Greta och Joel?” frågade hon uttråkat.

”Det tar väl en fyrtiofem minuter kanske” sa Martin.

En lastbil med släp dundrade förbi de. Vindraget yrde upp massa vatten på vindrutan till deras bil och sikten blev skymd för en stund innan vindrutetorkarna kom igång.

Agnes kände en obehagskänsla växa inom sig. Hon tyckte det var otäckt när det var såhär mycket vatten på vägbanan. I tankarna spelade hon upp katastrofscener som skulle kunna hända. Hon hade hört allt för många som fått vattenplaning och kört av vägen. Tänk om? Tankarna sprang iväg. I ett försök att vifta bort tankarna kollade hon mobilen. Inga missade samtal eller nya sms. Hon loggade in sig på nätet. Scrollade sig igenom nyhetsflödet på facebook. Inget nytt.

Agnes suckade tungt och masserade sin panna. Migränen var ett faktum. Den kom alltid lika olägligt. Som ett hårt tryck låg den över pannan och hon började må illa.

Hon tog upp väskan, rotade lite, hittade några migräntabletter i botten på väskan. Hon tryckte ut två och sköljde ner de med lite avslagen coca-cola.

Hon skruvade på sig, försökte hitta en bekväm ställning.

”Jag skulle behöva en bensträckare” klagade hon trött.

”Kan du inte vänta? Det är ju inte så långt kvar nu” suckade Martin.

Agnes suckade också. Martin släppte den ena handen från ratten och la den på Agnes lår. Han smekte lite försiktigt och kände hennes kroppsvärme mot sin hand.

”Vi är snart framme, älskling” sa han och sneglade på henne.

Hon fnös tjurigt och han smekte henne lite mer över låret.

Hon var så vacker, tänkte han. Även när hon var sådär trött och tjurig så var hon så vacker.

”Min fina Agnes” sa han i ett försök att få henne på bättre humör.

Agnes mjuknade lite, tog Martins hand i sin. Den var varm och mjuk.

Hon blundade, slappnade av, drömde sig bort. Kände hur ett lugn spred sig genom kroppen och la sig som en mantel omkring henne.

Hon öppnade ögonen igen och precis då i det ögonblicket som de blåa ögonen öppnade sig såg hon den. Några meter längre fram sprang en stor älg upp på vägbanan.

”Bromsa” skrek hon panikslaget och kände med ens hur bilen började kränga.

Som en vante flög den över vägbanan. Skräckslaget kunde hon se älgen som irrade runt på vägbanan och hon såg även den bil som i motsatt körriktning kom rakt emot de.

Adrenalinet rusade genom kroppen. Hon hörde hur Martin skrek och i ett försöka att ta bort allt det otäcka blundade hon hårt.

Så hörde hon bromsarnas skrik och ljudet av metall som skrapades mot vägbanan. Hon blundade hårdare. Det här hände inte, tänkte hon. Sekunden efter kände hon smällen när älgen brakade rakt in i bilens sida. Sedan blev allt tyst och stilla.

 

”Hallå hör du mig?”

Någon skakade försiktigt hennes arm och hon slog upp ögonen och såg en medelålders kvinna som satt på knä bredvid henne.

”Har du ont någonstans?” frågade kvinnan.

Agnes tittade sig omkring. Hon var för chockad för att kunna ta in vad som hände runt omkring.

”Ni har varit med om en olycka. Minns du vad som hänt?” fortsatte kvinnan.

Agnes kände en enorm smärta som strålade genom hennes kropp, paniken steg inom henne. Adrenalinpåslaget fick henne att börja skaka och tårarna började rinna längs kinderna. På avstånd hörde hon sirenerna från ett utryckningsfordon och ljudet fick henne att må illa. Det kändes som hon vill kräkas och hon började skaka ännu mera. Hon försökte resa sig men det gjorde så ont när hon rörde sig. Paniken ökade. Kvinnan tog hennes hand, smekte den försiktigt och sa lugnande:

”Ambulansen är snart här och då kommer de att hjälpa dig. Allting kommer att bli bra.”

”Hur är det med Martin?” snyftade Agnes och tittade sig oroligt omkring.

”Det kommer ordna sig lilla gumman. Ambulansen är snart här. Min man tar hand om Martin just nu. Du behöver inte vara orolig. Allt kommer bli bra. Ambulansen kommer där bort. Ser du?” sa kvinnan och pekade mot blåljusen.

 

Gunnel vankade otåligt av och an genom sjukhuskorridoren. Till slut slog hon sig ner i en soffa utanför en expedition. I soffan satt redan två stycken. En kvinna och en man. Kvinnan fingrade nervöst på nagelbanden. Mannen satt framåtlutad med händerna för ansiktet. De såg båda mycket trötta och frånvarande ut. Gunnel tittade på klockan. På bordet låg en hög med skvaller, hon ryckte åt sig en tidning och satt med den i handen. Hon tittade sig rastlöst omkring. Oron låg som ett skavsår i henne. Vad höll läkaren hus? Varför kom han inte och uppdaterade henne om läget? Hon tittade på klockan. Tiden sniglade sig fram. Dörren till ett behandlingsrum snett bakom henne öppnade. Ut rullades en säng. I sängen låg ett mycket litet barn. Det kunde inte vara äldre än ett år. Kvinnan bredvid henne flög upp. Gunnel mötte hennes oroliga blick. Kvinnan skrek hysteriskt och en sköterska kom från ingenstans för att lugna kvinnan. Mannen stod tyst bredvid. Sängen rullade vidare genom korridoren och försvann ut genom dörrarna. Paret följde efter. Gunnel tittar på klockan igen.

Hon måste ha somnat för hon vaknade av att någon skriker. Det var ett hjärtskärande och öronbedövande skrik. I rummet bakom sig såg hon hur kvinnan som tidigare suttit bredvid de föll ihop på golvet. Som en lealös trasdocka sjönk hon ner på golvet. Hon grät och skrek samtidigt som hon höll om sig själv. Gungade fram och tillbaka. Vid fönstret stod mannen och stirrade ut. Han stod som förstenad. Andades knappt. En sjuksköterska föll ner på knä bredvid kvinnan. Försökte hålla om och trösta men kvinnan slog hysteriskt omkring sig. Vägrade att bli omhållen. Gunnel led med henne, förstod vad som har hänt fast att det inte var hon som fått beskedet. Gud hade tagit deras lilla barn ifrån dem. Med ens hatade hon Gud. Hon hatade honom så starkt. Varför tog han små barn? Varför tog han inte gamla och allvarligt sjuka? Varför gjorde han änglar av barn? Gunnel tittade medlidsamt på kvinnan. Hon hade slutat skrika men låg ännu som en trasdocka på golvet. Mannen stod fortfarande vid fönstret och stirrade ut. Kanske försökte han se sitt lilla barn en sista gång. Kanske inte. Gunnel kände oron växa sig större inom sig. Tänk om Gud skulle ta hennes barn också. Hennes lilla Agnes som hon älskade av hela sitt hjärta. Eller Martin. Den underbara svärsonen som gjorde hennes dotter så lycklig. Hon rös av tanken, försökte skaka av sig den. Blundade hårt. Måste slumrat till på nytt för väcktes av att en sköterska bad henne att följa med och hon visste redan innan hon satte foten på läkarens kontor att något riktigt allvarligt hade hänt. Någon av de hade inte klarat sig. Hon kände det på sig, kände sorgen och ilskan välla upp inom sig och hon hatade Gud ännu mer.

”Åh, lilla hjärtat. Älskade lilla vännen. Jag är här nu. Allting kommer bli bra.” hörde Agnes en bekant röst som sa.

”Mamma...” viskade hon tyst och öppnade ögonen.

Agnes kände hur hennes mamma Gunnel smekte försiktigt över hennes panna och hennes blick mötte en tårögd blick.

”Vart är Martin?” frågade Agnes oroligt. ”Vad är det som händer?”

Gunnel tittade bort, snyftade och torkade tårarna ur ögonvrån.

”Vart är han för någonstans!!” vrålade Agnes och kände hur paniken spred sig i kroppen.

”Jag är ledsen gumman” viskade Gunnel.

Agnes tittade oförstående på henne.

”Jag är ledsen, men” viskade Gunnel igen och hennes ögon svämmade över av tårar.

Då förstod Agnes. Hysteriskt skakade hon på huvudet.

”Nej, nej, det är inte sant. Det får inte vara sant.” snyftade hon.

Allting runt henne försvann och hon kunde inte andas. Apatiskt stirrade hon framför sig och hon kände hur hennes hjärta gick i tusen miljoner små bitar.

 

Gretas mobilen ringde för femte gången på bara en liten stund. Ännu en gång stod det dolt nummer i displayen. Greta suckade och knäppte bort samtalet. Hon hade varken tid eller lust att tala med några säljföretag. Hon la mobilen på byrån i sovrummet, plockade fram några handdukar och försvann in i badrummet. Sakta klädde hon av sig. Hon la kläderna i tvättkorgen och stod en stund framför spegeln och granskade sig själv. Hon vred och vände på sig. Snart är jag inte så smal längre, tänkte hon. Hon log för sig själv. Varsamt smekte hon med handen över den lilla rundningen på magen. Joel hade blivit överlycklig när hon för några veckor sedan hade kommit in i sovrummet med graviditetstestet och ett stort leende på läpparna. Skrattande hade han tagit henne i sin famn och hållit om henne länge. Tänk att de skulle bli föräldrar.

Greta satte på duschen och hon njöt till fullo när det varma vattnet slöt sig kring hennes kropp. Hon såg fram emot kvällen. Längtade efter att få se Agnes och Martins reaktioner när de berättade om bebisen. Omsorgsfullt masserade hon in schampoo i håret tills det löddrade sig ordentligt och hon skulle precis skölja ur det när det knackade på dörren.

”Greta är du klar snart?” hörde hon Joel fråga.

Greta stannade upp i sin rörelse. Hon reagerade på att hans röst lät annorlunda.

”Vad är det älskling?” frågade hon.

”Är du klar snart?” frågade han igen.

Greta kände en olustkänsla inom sig. Varför lät han så konstigt? Någonting måste ha hänt. Hon sköljde ur schampoot och klev ur duschen samtidigt som hon frågade:

”Har det hänt något?”

Inget svar. Bara ett konstigt liksom lite dämpat ljud utanför badrumsdörren. Snabbt drog hon handduken runt sig och skyndade sig att öppna dörren.

När hon mötte Joels blick fick hon sin oro bekräftad. Herre gud det hade verkligen hänt något. Hans ögon var tårögda, han kämpade med gråten. Krampaktigt höll han mobilen i handen. Paniken lyste i ögonen på honom.

”Men herre gud Joel, vad är det som har hänt?” utbrast hon och tittade på honom.

Han drog henne sakta intill sig. Höll om henne hårt. Hon kände hur han skakade i hela kroppen, hörde hur han grät.

”Martin är död” lyckades han få fram mellan snyftningarna.

Greta drog sig ur hans famn. Gapande stirrade hon på honom. Förstod inte vad han sa.

”Va, vad säger du?” frågade hon.

”Det var en olycka. Din mamma ringde nyss från sjukhuset. Agnes är okej men Martin är död”

Greta stirrade tomt på honom. Skakade på huvudet och la ena handen för munnen för att kväva ett skrik. Hon kände hur benen vek sig och gled sakta ner på hallgolvet.

Tyst satt hon på golvet och skakade på huvudet. Kunde inte ta in det han sa. Orden snurrade i huvudet på henne. Martin, olycka, död? Det kunde inte vara sant.

Hon såg hur Joel gick därifrån, hörde honom skrika högt i rummet intill och hon ville trösta men benen ville inte resa sig. Hon blundade hårt och kände tårarna bränna innanför ögonlocken.

 

En man i vita sjukhuskläder satt på en stol framför Agnes. Läkare stod det på skylten som han hade på bröstet. Agnes stirrade på honom. Han lutade sig framåt och la en hand på hennes arm.

”Jag förstår att det är svårt för dig Agnes” sa han. ”Men som din mamma redan har sagt till dig så klarade sig inte Martin i olyckan. Han skador var för omfattande. Vi kunde tyvärr inte rädda honom.”

Läkaren fortsatte att prata men Agnes hörde inte på. Hon orkade inte lyssna. Orden gick rakt igenom henne. Det värkte i kroppen på henne. Smärtan var olidlig. Martin var död. Tiden hade stannat. Ingenting skulle längre bli detsamma. Hon kände de klibbiga tårarna som rann längs kinderna. Orkade inte lyfta handen och torka bort det.

”Du hade tur som klarade dig” hörde hon läkaren säga.

Hon stirrade på honom. Tur? Hur sjutton kunde han säga att hon haft tur? Martin var ju död. Hon skakade på huvudet. Kunde inte förstå. Hur kunde han sitta här och tala om tur när hela världen hade fallit samman som ett korthus? Agnes svalde. Kände sorgen och smärtan som ett hårt band över bröstet. Det var svårt att andas. Det svartnade för ögonen på henne och världen började gunga.

”Vill du det Agnes?” frågade läkaren.

Agnes såg oförstående på honom.

”Om du vill kan jag följa dig till minnesrummet så du får se Martin” sa läkaren och rörde försiktigt vid Agnes arm.

Agnes tittade tomt framför sig och grät.

 

Gunnel låste upp dörren till villan och Agnes dröjde nedanför trappan. Ville inte gå in. Orkade inte möta det som fanns innanför. Orkade inte möta tomheten. Hon kände ångesten som kröp inom sig, blev illamående och knäsvag av tanken.

Det gjorde så ont inom henne. Långt in i själen gjorde det ont. Hon tog tag om trappräcket, kämpade sig mödomsamt uppåt, ett trappsteg i taget. För varje trappsteg blev det jobbigare. Kattungen kom glatt skuttande inifrån huset. Glad över att någon kommit hem. Den snurrade kring benen på Agnes. Hon stannade på översta trappsteget. Andades tungt. Tvekade. Händerna skakade. Benen låste sig.

Gunnel såg det och la försiktigt en arm över hennes axlar och smekte henne lugnande.

”Kom nu gumman. Jag vet att det är svårt, men jag är här hos dig” sa hon och ledde henne över tröskeln och in i vardagsrummet.

”Sätt dig här gumman” sa Gunnel och visade henne till soffan.

Agnes satte sig ner. Hon tittade sig omkring i rummet. Fick syn på bröllopsklänningen som hängde över kanten på dörren till sovrummet. Snabbt vek hon undan blicken. Klarade inte av att se den. Kände tårarna komma och la huvudet i händerna. Kattungen hoppade vigt upp i knät på henne, la sig tillrätta och började spinna. Den var helt ovetandes av sorgen i Agnes hjärta.

 

Det var en stilla morgon. Så stilla så det kände som om världen runt omkring hade stannat upp och höll andan. Som att den sakta försökte väcka alla sinnen till liv. Klockan närmade sig halv fyra och hon hade rastlöst vänt sig av och an de senaste timmarna. De envisa morgonstrålarna trängde in genom persiennerna och lyste upp Martins sänghalva. Varför var livet så orättvist? Nyss hade de varit två, redo att starta ett långt lyckligt liv tillsammans och nu låg hon här ensam och vände sig av och an. Tankarna virvlade som strömt vatten i hennes hjärna. Tårarna brände inom henne. Martins sänghalva var kall. Värmen från hans kropp var för länge sedan borta. Varför blev det såhär? De hade ju precis börjat leva livet. Deras framtid låg ju framför de. Hon andades in i hans kudde för tusende gången bara den morgonen. Försökte dra in det sista av hans doft och önskade att han vore här. Försökte skaka av sig den jobbiga känslan, men det var omöjligt. Hon blundade hårt och kände hur ångesten klöste, rev och gnagde inom henne. Som ett rastlöst djur letade den sig upp till ytan. Smög fram. Fick alla tankar och minnen att börja snurra. Hon blundade hårt och försökte svälja. Men klumpen i halsen gjorde att hon inte kunde andas. Strupen snördes åt och hon fick ingen luft. På några sekunder greps hon av panik. En flodvåg av tårar vällde fram över hennes kinder. Hon vill skrika men inget ljud kom över hennes läppar. De blöta salta tårarna letade sig in överallt och klibbade otäckt mot hennes hud. Allting kändes så tomt. Ingenting hade längre någon mening, inget spelade längre någon roll. Det fanns inget kvar.

 

Det var så mycket folk. Agnes såg de men förstod inte. Ville inte förstå. Orkade inte förstå. Vad gjorde de här? Marken under hennes fötter verkade vilja försvinna och det kände som hon jag skulle falla. Hon famlade efter något att ta i och Joel kom till undsättning. Han la en arm om henne, stöttade upp henne och ledde henne in i kyrkan. Längst fram i mitten stod kistan i vitt med röda rosor från deras trädgård runt omkring. Agnes blundade. Ville inte se. Ville inte att det skulle vara verkligt. Hon blundade hårdare men när hon öppnade ögonen var allting kvar. Hon kände hur hon började skaka. Tårarna började rinna längs hennes kinder och hon kramade rosen hon höll i sina händer så hårt att skaftet skar in i handflatan. Det borde gjort ont men hon var inte förmögen att känna någon mer smärta än den hon redan bar inom sig. En bloddroppe trängde fram i handflatan. Joel höll om henne, ledde henne till en plats längst fram, närmast kistan. Tog rosen ifrån henne, la försiktigt hennes händer i sina och torkade bort bloddroppen med kavajärmen.

”Jag vill inte vara här” snyftade hon tyst.

”Jag vet älskade vännen. Jag vet...” svarade Joel och satte sig bredvid henne.

”Varför?” frågade hon och tittade ner i knät. ”Varför blev det såhär?”

Joel svarade inte utan höll henne istället hårdare intill sig.

”Vi är samlade här idag för att ta ett sista farväl av Martin”

Prästens ord gick rakt in i henne. Förtvivlat tittade hon på kistan. Skakade febrilt på huvudet och försökte svälja gråten som växte sig tjock i halsen. Hon mådde illa och ville kräkas. Händerna skakade, kroppen skakade. Ångesten inom henne kröp upp till ytan. Det kände som en karusell som gick fortare och fortare och som vägrade att stanna. Bilderna från olyckan trängde allt närmare. Återigen såg hon allting virvla förbi och hon hörde det otäcka ljudet av kraschen. Hon blundade hårt och försökte andas lugnt men paniken tog över och fick henne att hyperventilera.

Joel smekte henne lugnande över ryggen. Han försökte vara stark för hennes skull men hon visste att han också grät och hade panik inom sig. Hon kunde känna det. Trots hans försök till att lugnt smeka henne över ryggen så märkte hon hur spänd han var. Hon hörde prästens malande ord som ett sus i sina öron.

Det här var inte sant. Det var en fruktansvärd mardröm som hon snart skulle vakna upp ifrån. Visst var det väl så? Hon försökte drömma sig bort men när hon öppnade ögonen igen blev allt åter igen på riktigt. Hon började gråta hysteriskt. Paniken inom henne slog ner snabbare än ett blixtnedslag och över hennes läppar kom ett långt och avgrundsdjupt vrål.

”Nej, nej... Kom tillbaka till mig!”

 

Solen höll på att blekna borta vid horisonten och den spred ett ljuvligt rödrosa sken över vattenytan. Agnes vandrade längs den stenbeklädda stranden. Hon stannade till en stund invid strandkanten, blickade ut över det stiltje vattnet. En blåaktig trollslända undersökte strandkanten som en spaningshelikopter i ett miniatyrlandskap. Vågorna kluckade mot stenarna. Hon böjde sig ner och räddade en äggformad kritvit sten från att drunkna i vattenbrynet. Torkade av den emot tröjärmen och smekte den lätt emot kinden. Den var len, kändes nästan som sammet. Hon kastade tillbaka den till de andra stenarna igen. Den försvann ner i avgrunden mellan två stenar och envist försökte hon att peta upp den igen men det var omöjligt. Den vägrade att komma tillbaka. Hon fortsatte stilla längs stranden. Stannade till då och då och drog in doften av hav och släke. Hon drog sig längre uppåt land och slog sig ner på en av stenarna.

Hon suckade tungt och begravde huvudet i händerna. Saknade var stor. Smärtan likaså. Det fanns ingen mening med nånting längre. Hon ville gråta men det kom inga tårar.

 

Ljuset forsade in så det gjorde ont i ögonen på henne. Hon blundade hårt. Kallsvettades. Det klibbade i käften. Hon öppnade återigen ögonen, klev ur sängen och släppade sig ut till köket. I kylskåpet lös maten med sin frånvaro. Det enda som fanns var en hopknycklad kaviartub, en burk med tonfisk och en sladdrig gurka. Hon smällde igen kylskåpsdörren och försvann in i sängen igen.

En kall isande vind slog emot henne när hon steg ut genom dörren. Trots att klockan bara var åtta kunde hon känna lukten av eldade löv och höra krattor som skrapade i den isiga marken. Grannarna var morgonpigga. Vid busshållsplatsen stod redan några andra. En äldre genomförkyld man som hade fullt sjå att hosta och harkla sig. En snabb tanke for genom hennes huvud. Varför stannade inte folk hemma när de var sjuka? Vid busshållsplatse stod också en yngre tjej som definitivt skulle komma att bli förkyld i sin kortkort kjol och sina högklackade skor. Där stod även en mamma med barnvagn. Barnet vred sig som en ål i vagnen. Mamman hade mörka ringar under ögonen av trötthet och envisades med att få barnet att sitta ordentligt. Barnet skrek i högan sky. Mamman såg gråtfärdig ut och pressade fram ett leende. Agnes fösökte sig också på ett leende men det fastnade och blev mer en grimas. Hon tittade på klockan. Bussen var försenad som vanligt. Tankarna började återigen att mala och hon fastnade i de. Försökte tänka bort de. Ville inte väcka ångesten men ju mera hon försökte tänka bort tankarna desto mera triggade ångesten igång och tårarna trängde fram. Paniken kom sakta krypande inom henne. Hon kunde inte längre hålla tillbaka den. När bussen svängde in på hållplatsen struntade hon i att gå på.

 

Agnes satte sig på en bänk i parken. Stora tunga vattendroppar trillade sakta ner och färgade asfalten mörkgrå. En ensam fågel, lika ensam som hon, sökte snabbt skydd under en av syrenbuskarna, vars brunröda blad sakta dalade ner och la sig som ett brunrött täcke på marken. En ung kvinna skyndade hastigt förbi. Agnes kände igen henne, hade sett henne någonstans men kan inte erinra sig om vart. Hennes jacka var blöt av regnet. Hon höjde handen och hälsade men Siri besvarade den inte. Hon la istället händerna för ansiktet, så som man gjorde när man grät. Och grät det gjorde hon verkligen. Tårarna landade i hennes kupade händer och bildade ett hav av tårar.

Många tycker kanske att det är konstigt att jag är sjukskriven från jobbet men att jag minsann orkar baka. Men nu är det såhär att bakningen för mig är terapi. Man tänker inte på så mycket annat då utan är fokuserad på just bakningen. Jag gör dessutom något som jag verkligen gillar.

Självklart gillar jag mitt jobb men att vara hjärntrött som man blir när man mår psykiskt dåligt och dessutom vara trevlig, lojal och helt alert är inte helt lätt. Framför allt inte när man jobbar med demenssjuka. Och den som inte varit hjärntrött vet inte vad jag pratar om. I mitt hems lugna vrå kan jag själv avgöra hur mycket ljud jag klarar av och hur länge.

Så nej jag är inte för lat för att jobba. Jag vill inget hellre än att kunna göra det och orka med att vara trevlig och lojal mot alla människor där ute.

Men jag mår psykiskt dåligt i form av stress, sömnsvårigheter, mani varvat med depressiva inslag, ångest, huvudvärk, ljud-ljuskänslig, yrsel och hjärtklappning och behandlingen mot detta som min läkare dessutom föreslagit är att ta det lugnt, göra sånt jag känner och orkar med, göra sånt jag tycker är roligt, inte vara på jobbet just nu (då mycket tyvärr kan gå fel och galet och få katastrofala följder om man har otur - ex fel medicin till fel person). Och nej jag är inte döds-sjuk. Jag är som vilken människa som helst förutom att mitt psyke just nu spelar mig ett jävla stort spratt och har gjort mig skör.

Sådär av är jag hemma från jobbet men orkar bakar. Just för att bakningen är något jag älskar. En del av min terapi för att orka hålla mig upprätt och en del av min behandling.

Känner mig en aningens nere just nu.  Deppig :(

Förkylning som aldrig verkar vilja ge med sig, tufft och stressigt på ny arbetsplats, vänner som lyser med sin frånvaro. Ärligt talat känner jag mig en aningens less. Jag vill inte ha nåt "Oj jag tycker synd om dig" men nåt litet som visar att ens vänner finns och bryr sig kunde ju vara trevligt. Och detta utan att jag ska behöva be om de

Ensam är nog det rätta ordet. Jag känner mig ensam. Men ensam är stark säger de... men jag vet inte...? Stämmer det?

Saknar någon att dela mitt liv med, någon att skratta och ha kul med, nån att dela mina tankar och funderingar med. Saknar tom nån att tjafsa och gräla med. Längtar. Efter närhet, kärlek, tillit. Längtar efter att få skaffa en familj. Erkänner att jag blir så avis på alla gravida magar och dylikt. :( Kanske elakt tänkt men äsch... då får det vara det.... bara mina känslor.

Kanske är jag överkänslig nu när jag är sjuk och har mycket runt mig med nya jobbet. Men jag rår inte för det....

Finns positiva saker i mitt liv oxå. Glad över att jag börjat på en ny arbetsplats (även om det just nu är mycket rörigt där med allt nytt), glad över att medicinuttaget av Lyrican fick så positiv effekt, att yrseln försvann, vikten rasade, glad över att jag funnit mig själv på ett annat sätt än innan och glad över att jag kan hantera livet på ett annat sätt idag än jag gjorde tidigare.

Glad över att min älskade lilla hårboll ännu finns med mig. Även om hon vissa dagar verkar må lite sämre. Men hon lever iaf och tillför en liten del kärlek i mitt liv iaf.

Usch, sicket osammanhängande blurrande från mitt håll... Ordsmet... tankesmet... Bara dravel. Äsch, ikväll är känslorna lite låga... trött på att vara sjuk och känner mig ensam.

Förkyld och det är verkligen inte kul. Är inne på min tredje hemma-dag från jobbet.

Måste försöka bli frisk till helgen (har ju jobbhelg).

25 veckor sen jag plockade ut min Lyrica. -15kg och -13cm på midjan på de veckorna. Jag är imponerad över mig själv. STOLT! Så jädra bra jobbat.

Ett försök till att trappa ut Lyrican är påbörjad och det går hyfsat bra hittills. Bara lite illamående, lite extra trött och något små yr och skakis. Men det är ganska normalt när dosen har sänkts. Skönt nog så sänks dosen i 25 mg etapper. Så abstinenskänslan av den ska förhoppningsvis inte bli så väldigt hög.

Sjukskriven över helgen.

Varit ute och gått en timmes promenad. Rekommenderades av läkaren om jag kände mig illamående. Frisk luft är bra och jag antar att det var ett sätt att få mig att tänka på annat för det hjälpte hyfsat under tiden men känns ungefär som innan nu när jag kommit in. Är ju iofs bara positivt om jag skulle få tummen ur och komma igång med lite träning nu. Vågen visar på tok för mycket, likaså bmi och jag känner att min kropp inte mår bra. Så en förändring äe bara positivt men oj så svårt det är att bli motiverad och komma igång..., Skulle behöva en personlig tränare tror jag som sparkar mig i rumpegumpen...

Kanske ger medicinändringen mig en skjuts på vägen mot minuset på vågen.... Vi kan ju hoppas.

Skärpning lat-fia... Hur svårt kan det vara??

Inatt går vi över till sommartid. ÄNTLIGEN! En skön känsla när man gör det tycker jag. Ska bli skönt med ljusare kvällar. Och att vi snart har sommaren här med värme och sol...

Lovar jag mig själv att jag inte ska äta massa skit och komma igång med träningen men vad händer...? Jo just precis det ni tänkte och trodde... INGENTING!

Blir så förbaskat arg på mig själv varje gång jag faller för frestelserna... :(

Hur gör man? Fasiken, känns som att hur mycket jag än bestämmer mig för att sätta igång så händer det tusen miljoner andra grejer som gör att det blir inte av...*arg'*

Det måste till en bättring...

 

Sååå trött...

Psykiskt trött.... fysiskt är kroppen på speed-tempo. Men psyket är sååå trött.

Trött på mörker, kyla, rusk. Hit med lite vår och allt vad det innebär.

Har ont överallt och känner mig gnällig. Helst vill jag dra täcket över huvudet och gå i ide.

Hade verkligen varit något.

Nån som kan skicka över lite motivation och psykisk energi.

För vart min håller hus det vet jag inte...