Kyrkogården låg stilla framför henne. Med tunga steg klev hon in genom grinden. Det blöta gruset på gången knastrade under hennes fötter. Allting var så stilla. Tyst och rofyllt. Hon gick förbi flera gravstenar innan hon kom till Martins. Hon satte sig på knä framför stenen. Det blöta gräset trängde igenom byxtyget och kylde hennes knän men hon brydde sig inte. Ingenting spelade nån roll längre. Noggrant plockade hon bort dem gamla vissna blommorna och placerade varsamt och omsorgsfullt dem nya och vackra i vasen som var fylld till bredden med regnvatten. Hon satt stilla. Tittade på de vackra blommorna. Lät tankarna komma och kände hur tårarna trängde fram. Snabbt torkade hon bort de med baksidan av handen. Rörde vid hans gravsten. Hon visste att han var där. Hon kunde känna hans närhet. Kunde känna hur han rörde vid hennes själ, hennes frusna hjärta och hon blec varm inombords. Tårarna fortsatte trilla längs hennes kinder. Livet var så orättvist. Gamla tanter som väntade på döden, fick lida flera månader medan unga människor rycktes bort som bladen från träden på hösten. Hon blundade hårt och hon ville skrika högt av ilska men hon hade inte längre orken till det. Livet var så förbannat orättvist.

Tiden stod stilla. Smärtan och ångesten grävde hål inom henne. Hon satt på sängen. Kramade kudden tätt intill sig. Drog in doften av honom i näsan. Tårarna trängde fram. Vad skulle hända nu? Hur skulle hon klara sig utan Martin? Han var ju en del av henne. Utan honom var hon tom. Hon stirrade ut genom sovrumsfönstret. Fastnade med blicken uppe bland trädkronorna. De skiftade i färg från grönt till brunt, gult och rött.Sommarvärmen hade bytts till råkall höst. Längst uppe i ett av trädens kronor satt en ensam liten fågel. Den satt alldeles stilla som om tiden runt omkring den hade stannat. Hon fastnade i sina tankar. Alla ljuden runt omkring henne försvann. Kudden tog emot alla tårarna. Hon kände sig tom. Det värkte i hennes bröst. Martin var död. Hon kunde inte förstå det. Han var för alltid borta nu och hon hade blivit som fågeln i trädet. Ensam och liten.

Stenarna skimrade i vattnet. Om man lyssnade riktigt noga kunde man höra att de jämrade sig varje gång en våg slog mot den grå emaljen. Ett fyrtorn glimmade i ett svagt, vitt sken. Vågorna yrde och virvlade. Bildade gäss över stenarna. Det var kallt och blåsigt och om stenarna hade kunnat tala hade de nog sagt: - Hjälp oss! Ta hem oss till värmen! Mörkret sänkte sig som en tung matta. Hon stod stilla och tittade ut över det våldsamma vattnet. Hon visste att hon snart var tvungen att gå hem men hon ville stanna ännu en stund. Stanna kvar vid stenarna som var så ensamma och båtarna som slet i sina förtöjningar. Stanna och hålla de sällskap ännu en stund. Hon ville vara kvar i kylan som bet sig fast i kinderna och ville känna doften från saltvatten och släke. Ville stanna ännu en liten stund. Hon ville stanna tills natten åter blev dag. Men hon visste att hon snart måste lämna det som hon upplevde som sitt andrum.

Klockan på nattduksbordet visade på kvart över tre. Hon suckade tungt. Hon hade legat och vridit och vänt på sig sen hon la sig vid elva. Det var kallt i rummet och hon drog täcket närmare intill sig. Pressade ihop ögonen i hopp om att somna men så fort hon stängde de dök minnesbilderna upp och hon blev skräckslagen. Allting kändes så overkligt. Martin fanns inte längre. Martin var död. Borta för alltid. Kvar fanns bara tårar och åter tårar. Sorg och ett hjärta i tusentals bitar. Allting kändes så mörkt, tungt och meningslöst. Hon drog täcket över huvudet, försökte somna, men det var omöjligt. För mycket tankar, för mycket minnen, för mycket ångest. Kaos i hennes hjärna.

Det var tjockt av folk på stan. Stressade människor i färd med att hitta de rätta klapparna. Greta och Agnes slog sig ner inne på ett av stans bästa fik. Vid bordet bredvid de satt en mamma med sina två små barn. Den minsta, en liten tjej hade fullt upp med att försöka äta upp sin vaniljbulle. Hon såg ut som en snögubbe i ansiktet. Greta skrattar, vinkade åt flickan och den lilla vinkade tillbaka med sin pyttelilla hand. Utanför började envisa snöflingor falla från himlen och de var borta innan de ens landat på marken. Agnes hatade denna förbaskade blötsnön som aldrig la sig till rätta på marken. Istället blev det blaskigt och snor halt. Hon drack av sitt kaffe.

Hon satt i soffan, invirad i en filt och med ett glas rödvin i handen. Det var mörkt i rummet. Hon hade inte orkat tända. Utanför fönstret hade änglarna kuddkrig. Lätta snöflingor föll sakta och la sig som ett vitt täcke över skog och mark. Martin hade gillat det här tänkte hon. Han hade säkert föreslagit att de skulle gå ut och göra snöänglar eller åka pulka i backen bakom huset. Han älskade vintern och allt vad den innebar. Hon log vid tanken av att se de leka tillsammans som små barn i snön.

”Min älskade Martin. Vad jag saknar dig. Förbannade jävla skitvärld” viskade hon tyst ut i rummet. ”Det var fan inte såhär det skulle bli.”

Tårarna brände och känslorna svajjade. Hon fyllde på vinglaset och drack sakta. Anade en begynnande huvudvärk av rödvinet men fortsatte att dricka. Det lugnade lite, bedövade känslorna, men någon egentlig tröst gav det inte. Snarare blev hon mer ledsen och arg. Hon ställde ifrån sig vinglaset på bordet. Hon suckade tungt och kröp ihop i fosterställning under filten. Ångesten naglade sig fast i henne som en pandaunge hängde sig fast vid sin mamma.

Klockan på nattduksbordet ringde. Dess envis signal trängde in i hennes sömndruckna huvud. Tröttsamt slog hon ut med handen så att klockan for i golvet med en väldig smäll. Orkade inte stiga upp. Ångesten trängde sig på. Hon mådde illa. Huvudet sprängde. Hon gick ut i badrummet och ställde sig framför badrumsspegeln. Hon stirrade på ärren som lyste som röda sträck mot den bleka huden. Tårarna brände innanför ögonlocken men hon höll emot dem och en ilska byggde sakta upp sig inom henne. Hon var så ledsen, så arg. Saknade honom från djupet av sitt hjärta. Hatade det som hade hänt . Hatade att inte kunna hantera sina känslor. Det stora vrålet ville ut ur henne. Hon knep igen munnen så hårt det gick. Höll emot allt hon kunde för att det inte ska slippa ut. Bet sig hårt i läppen för att kväva skriket som ville bubbla upp till ytan. Kände hur hennes underläpp gick sönder och kände blodsmaken. Blodet fick henne att kväljas. Hon hatade blodsmak. Hatade doften av det, smaken av järn. Hon kastade sig över toalettstolen och spydde. Smaken av surt vin bubblade ur henne. Kräktes tills det inte gick att kräkas mer. Hon kände hur det snurrade. Hon lutade sig över sitsen och grät hejdlöst. Grät och grät tills det kändes som om hon inte hade några tårar kvar. Hon stack fingrarna långt ner i halsen tills det gjorde ont. Rev tills det började blöda. Blodsmaken blandade sig med galla. Hon spottade och fräste. Efteråt satt gallan kvar i halsen på henne som en obehaglig klump men i hjärnan kändes det som bomull.

Det var lördag och fyra dagar kvar till julafton. Utanför låg snön som ett vitt täcke på marken. Agnes satt på en stol i sitt barndomshem. Gunnel stod vid bänken och bakade de sista julkakorna. Ur stereon strömmade julmusik.

Hon gick längs broräcket. Som en lucia i vinternatten rörde hon sig sakta framåt. Snön knarrade under hennes fötter. Nedanför bron slog vågorna aggressivt mot land. Det var nästan mörkt runt omkring. Bara lykstolparnas och fullmånens svaga ljus. Hon stannade. Tvekade. La händerna på broräcket och såg ner i det svarta aggressiva vattnet. Det var kallt där nere. Isande kallt. Dödande kallt. Hon klättrade över broräcket. Höll hårt om det så det gjorde ont i fingrarna. Tittade ner i det mörka virvlande vattnet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Det fanns en värld ovanför molnen. En värld där ingenting var omöjligt. En vacker, rofylld och ljus värld. Där solen alltid sken, fåglarna alltid kvittrade och alla människor var den de utgav sig för att vara.   Denna värld kallades Drömma...

Många tycker kanske att det är konstigt att jag är sjukskriven från jobbet men att jag minsann orkar baka. Men nu är det såhär att bakningen för mig är terapi. Man tänker inte på så mycket annat då utan är fokuserad på just bakningen. Jag gör dessuto...

Känner mig en aningens nere just nu.  Deppig :( Förkylning som aldrig verkar vilja ge med sig, tufft och stressigt på ny arbetsplats, vänner som lyser med sin frånvaro. Ärligt talat känner jag mig en aningens less. Jag vill inte ha nåt "Oj jag tyck...

Förkyld och det är verkligen inte kul. Är inne på min tredje hemma-dag från jobbet. Måste försöka bli frisk till helgen (har ju jobbhelg).   25 veckor sen jag plockade ut min Lyrica. -15kg och -13cm på midjan på de veckorna. Jag är imponerad ...

Ett försök till att trappa ut Lyrican är påbörjad och det går hyfsat bra hittills. Bara lite illamående, lite extra trött och något små yr och skakis. Men det är ganska normalt när dosen har sänkts. Skönt nog så sänks dosen i 25 mg etapper. Så abstin...