Känner mig en aningens nere just nu.  Deppig :(

Förkylning som aldrig verkar vilja ge med sig, tufft och stressigt på ny arbetsplats, vänner som lyser med sin frånvaro. Ärligt talat känner jag mig en aningens less. Jag vill inte ha nåt "Oj jag tycker synd om dig" men nåt litet som visar att ens vänner finns och bryr sig kunde ju vara trevligt. Och detta utan att jag ska behöva be om de

Ensam är nog det rätta ordet. Jag känner mig ensam. Men ensam är stark säger de... men jag vet inte...? Stämmer det?

Saknar någon att dela mitt liv med, någon att skratta och ha kul med, nån att dela mina tankar och funderingar med. Saknar tom nån att tjafsa och gräla med. Längtar. Efter närhet, kärlek, tillit. Längtar efter att få skaffa en familj. Erkänner att jag blir så avis på alla gravida magar och dylikt. :( Kanske elakt tänkt men äsch... då får det vara det.... bara mina känslor.

Kanske är jag överkänslig nu när jag är sjuk och har mycket runt mig med nya jobbet. Men jag rår inte för det....

Finns positiva saker i mitt liv oxå. Glad över att jag börjat på en ny arbetsplats (även om det just nu är mycket rörigt där med allt nytt), glad över att medicinuttaget av Lyrican fick så positiv effekt, att yrseln försvann, vikten rasade, glad över att jag funnit mig själv på ett annat sätt än innan och glad över att jag kan hantera livet på ett annat sätt idag än jag gjorde tidigare.

Glad över att min älskade lilla hårboll ännu finns med mig. Även om hon vissa dagar verkar må lite sämre. Men hon lever iaf och tillför en liten del kärlek i mitt liv iaf.

Usch, sicket osammanhängande blurrande från mitt håll... Ordsmet... tankesmet... Bara dravel. Äsch, ikväll är känslorna lite låga... trött på att vara sjuk och känner mig ensam.

Förkyld och det är verkligen inte kul. Är inne på min tredje hemma-dag från jobbet.

Måste försöka bli frisk till helgen (har ju jobbhelg).

25 veckor sen jag plockade ut min Lyrica. -15kg och -13cm på midjan på de veckorna. Jag är imponerad över mig själv. STOLT! Så jädra bra jobbat.